Moa – en dvärgschnauzer

….. klicka på bilderna för att se dom i större format …..

… hon har vår lilla Moa. Lena tog den här bilden tidigare i dag. Moa har ”bäddat” in sig i en som hon tycker skön ställning. Så vitt jag kan se så är den långt ifrån skön.
Men vem är väl jag att säga det när Moa verkar trivass

---

….. klicka på bilderna för att se dom i större format …..

Lena sitter och solar sig i den härliga vårvärmen, får man säga vår när det är den 3 mars. Moa däremot är inte så villig till att vila utan gör allt för att få igång Lena. Efter en stund så ger Moas tjat önskad effekt. Lena störtar upp från bänken för att jaga Moa.

….. klicka på bilderna för att se dom i större format …..

När det var som mest och djupast med snö ville inte Moa gå ut. Vi skottade då upp en liten slinga som hon kunde springa på. Någonting som hon gjorde varje dag. Nu när det blivit töväder och snön börjar smälta undan så syns det väldigt tydligt var hon har kunnat springa.

….. klicka på bilderna för att se dom i större format …..

… är väl hur man kan känneteckna stigarna i skogarna runt Sköndal. För att illustrera hur halt det är tog jag fram mobilen och tog ett kort.
Men med hjälp av ”mina” nya broddar, som jag skrev om igår, så går det trots allt bra att promenera runt.

Moa gör som tidigare, går i snön eller i skogen där det är barmark. Isen är för hal för henne.

….. klicka på bilderna för att se dom i större format …..

… gick betydligt mycket lättare då jag fick lite hjälp.
Lena hade ett extra par med broddar som jag passade på att låna. Oj, vilken skillnad det blev. Skillnad i alla fall för mig. Moa var fortfarande som en bambi på hal is.

….. klicka på bilderna för att se dom i större format …..

… att gå ut och promenera idag. Efter gårdagens blidväder så blev natten kall med flera minusgrader. Det medförde frusna vägbanor, trottoarer och gångstigar. När det så i morse började att regna så blev dessa gångstråk fullständigt livsfarliga att beträda. Finns det något halare att gå på än blöt is?

Det blev alltså idag ingen lång promenad i skogen utan vi, Moa och jag, koncentrerade oss på att komma runt här hemmavid.

….. klicka på bilderna för att se dom i större format …..

…sjöng Robban Broberg om redan 1968. En dag som denna så kan man verkligen skriva under på detta. Några plusgrader och en sol som värmer upp och smälter undan snö och is från vägar och gångstigar.
Vad hittar man då? Jo, träck från såväl djur som från människor där nöden varit alltför stor. Detta blandat med fågelmat som någon ”välvillig” medmänniska lämnat till några av vinterns alla frusna fåglar. En fågelmat som alltför ofta äts upp av råttor, möss, katter eller hundar.

Allt det här blev idag för Moa som en festmåltid. En festmåltid bestående av brödbitar, inget annat, från någon vänlig medmänniska. Hon hade knappt tid för att gå, än mindre för att uträtta sina behov. För en gång skull så var Moas ”goda uppfostran” som bortblåst. Det hjälpte inte hur jag lockade, befallde eller på annat sätt försökt få henne att lyda. Inget fungerade en dag som denna.

Tillråga på allt så var det inte kul för undertecknad att gå ut, det var halt, för att inte säga mycket halt.