Moa – en dvärgschnauzer

Skönt att koppla av

Trots allt spring och allt bus så vet Moa verkligen hur man gör när man vilar. Eller det kanske är just allt spring som gör att hon kan slockna var som helst.

Moa fortsätter att växa och blir mer hund för var dag som går. Viss är hon fin vår lilla tös.

Visst är hon fin vår lilla tös.

Det där med att hon växer tycks inte påverka hennes krypförmåga. I dag rymde hon från tomten för första, och säkert inte sista, gången. Det är bara en gåta hur hon lyckades komma ut under staketet. Det är inte mer än nio centimeter mellan gräs och staket. Men Moa hon kan hon.

Hur kom Moa under här?

Idag var vi hemma hos mamma Barbro i Strängnäs på ett litet besök. Moa åkte även idag i sin nya bur. Och precis som igår så sa hon inte ett dugg utan hon sov så sött ”hela” vägen till Strängnäs.

Hemma hos mamma/Barbro

I går var vi borta på middag hos några vänner och då blev det premiärtur för Moa i hennes nya bur. Det är som om hon aldrig gjort annat än varit i bur. Hon knorrade inte alls. Det kom inte ett enda ljud ifrån henne. Hon bara lade sig ner och somnade.

Hur lugn som helst den första gången i nya buren.

Så har ännu en vecka förflutit sen Moa kom till oss. Och oj vad fort det går. I går var Moa och Lena hos Marie, Kennel Primaliv, för lite trim och social samvaro. Moa var så fin när hon kom hem.

Efter en liten trimning samt att träffa Maries övriga hundar så är Moa helt slut. Även i dag så tycker hon det är skönt att vila. Men det går inte att ligga var som helst. Och det måste framför allt bäddas.

Bäddar lite

Så här fin är hon efter gårdagens trimning.

Fin och trimmad.

Moa blir sakta men säkert (?) bättre. Idag har hon ätit hyfsat och druckit ganska bra. Det känns som om det sakta, mycket sakta, blir bättre och bättre.

Moa har ju i stort sett alltid varit lös när vi gått ut. Det är hon fortfarande men det börjar komma lite nya tendenser. Hon springer gärna iväg utom synhåll. Man får då ha mycket ”is i magen” för att inte springa efter. Det är ju Moa som skall ha koll på mig och inte tvärt om. Än så länge fungerar det. Hon kommer ganska snart och letar upp mig. Vi får se hur länge det är så.

Tänk vad det går fort. Moa har nu varit hos oss i drygt fyra veckor. Det är så otroligt roligt. Det händer hela tiden något. Att skriva och fotografera gör att vi minns lite bättre. Som t.ex. hur mycket hon har växt under den tiden.

Jag nådde nästan upp när jag var 8 veckor.

Nu när jag är 12 veckor går det mycket lättare att nå upp.

Det har också blivit mycket lättare att nå saker. Det är ju på gott och ont för oss men för Moa är det bara roligt.

En stor pryl som det är lite jobbigt att få ur lådan.

Det är avsevärt mycket lättare nu.