Moa – en dvärgschnauzer

Idag när både plog och sandbil körde utanför huset blev Moa alldeles tokig och vill bara ut för att se vad det är som händer.

Hon fick nöja sig med att stå i köksfönstret och titta ut. Det gick bra det också.

I går var vi på valpkurs med Moa. Den första dagen var till stor del teori men en liten stund utomhus blev det också.

Vi blev introducerade i klickermetoden. Det var helt nytt för oss alla tre. Men det verkade ganska lovande och vi fick Moa att reagera som hon skulle.

Moa är minsta hunden på kursen. Men hon är på intet sätt hunsad eller nedtryckt. Hon är mycket kavat vår lilla Moa och hon svarade väl upp när de större hundarna ville sätta sig på henne.

Övriga hundraser på kursen är flatcoated retriver, schnauzer, amstaff, rottweiler och en blandras rottweiler/boxer.



Kursen hålls i Bromma av Cecilia Karlström, Sirius Hundcenter.

Det sätt som kursinnehållet presenterades på och den framtoning som kursledaren hade gör att vi ser fram emot de kommande kursdagarna.

Cissi verkar vara mycket kompetent och hon har ett mjukt och trevligt sätt, det känns jättebra.

Som vi skrivit om tidigare så är Moa väldigt pigg på att bita och tugga på saker. Hon biter i våra kläder, händer, anklar, fötter, ja i stort sett var som helst på oss.
Hon försöker också så fort hon får en chans att ta en sko eller två ifrån skostället i hallen. Lyckas hon så springer hon i triumf iväg och gömmer sig. Hon är så medveten om att det inte är riktigt rätt att äta på skor.
Vi får se hur länge det här pågår. Vi försöker stävja det men lyckas nog inte så bra.
Men som det heter ”trägen vinner”. Vi ger inte upp.

Idag på lunchpromenaden så sprang Moa som vanligt omkring med en pinne i munnen.

Det tycks vara otroligt viktigt att bära på något. Allt som ofta så är det pinnar eller kottar som tar vägen in i munnen. Det går även bra med stenar, äpplen, kokor av lera eller helt enkelt något som går in i munnen.

Det som inte blir så kul, för husse och matte, är tuggummi, fimpar eller snuspåsar.

Moa hör någonting, ett hackande ljud, hon ser inget så hon stannar upp och spanar ivrigt runt i träden.















En hackspett månne? Varken jag eller Lena är några fågelskådare. Jag kan i klart väder skilja en svan från en duva, men där går nog gränsen. Lena är lite bättre bevandrad med det där som rör fåglar. Hon röstar för att det är en hackspett.

Efter att ha varit ute i snöyran är Moa fortsatt uppe i varv och ville fortsätta att leka med sina något ovilliga lekkamrater.
Undra om dom gömmer sig härunder

Moa letar efter fler kamrater att bita på

Hon hittar bara ett enda gosedjur att bråka med.

Efter en stund så tycker hon det är dags för en liten tupplur och lägger sig ner i sin lilla soffa.

Idag kom Niklas med hela sin familj på besök. Vi var jättespända på hur det skulle gå med Atlas. Atlas är familjens stora Labrador. Hur skulle han reagera? Han som är van att vara ensam hund hemma hos oss. Och framför allt, hur skulle Moa reagera på en inkräktare i hennes hus?

Moa upplevde återigen något nytt när vi idag var på kyrkogården.

Att gå dit är för oss så som för så många andra, en tradition. Ett tillfälle att tända ett ljus och tänka på de våra som inte längre finns med oss här i jordelivet utan endast i våra tankar och minnen. En stilla stund som i vår lilla Moas tycke blev alltför långtråkig.